"MAMMA, LOVA ATT DU INTE DÖR"

img_7418_copy_53a5a206ddf2b3694711ff21


♥♥♥


Så fort som jag skrev rubriken till detta inlägg så får jag en klump i magen. Helt ärligt så minns jag inte om jag pratat om detta förut här på bloggen men känner att ett sådant här inlägg ska finnas också bland allt ytligt. Tänker att det kanske hjälper någon annan som varit med om liknande att se att man inte är ensam. Det är så jäkla knäppt för min mamma har haft bröstcancer och jag tror inte riktigt att jag har fattat det än trots att det var 3 år sedan nu som allt körde igång.



Det började med att hösten 2012 så valde en nära familjemedlem att hon inte ville leva längre (som jag ej kommer nämna namnet på i respekt för henne). Detta kom som en chock för hela familjen och har fortfarande kvar hennes nummer i telefonen av någon anledning. Jag minns hur jag gick hem från skolan och meningen "hon är död, hon är död, hon är död" repeterades i mitt huvud om och om igen som att försöka få mig själv att verkligen fatta vad som hade hänt. För även om man var i chock och sörjde så känns det som att sådana saker är så himla svårt att greppa. Jag har hela min skolgång varit den där klassiska "duktiga tjejen" som alltid gjorde mina läxor/prov och fick bra betyg. Det blev så tydligt för mig då jag alltid hade haft det relativt lätt i skolan hur detta omedvetet påverkade mig så himla mycket. Skolan gick bara nerför, jag kunde inte koncentrera mig, kunde inte förstå hur världen fortfarande rullade på trots detta. Hösten gick och det blev vår. Minns hur jag 1 januari 2013 tänkte att "detta året ska bli ett bättre år". Den soliga 4 januari 2013 så blev den tanken som en käftsmäll då min fina mamma berättade att hon hade bröstcancer. Vi grät och grät. Det som är så läskigt med cancer är att det kan vara på så många olika nivåer, man har ingen aning. Har det spridit sig? Har det täckt en stor yta? Har man upptäckt det försent?



Jag minns att det som gjorde mig allra räddast var tanken på att mamma inte skulle vara sig själv längre, att hennes energi och personlighet skulle försvinna bland cellgifter. Jag tillät mig aldrig att tänka att detta faktiskt är något som tar många liv och minns så himla tydligt när min bror fick beskedet och sa till mamma "mamma, lova mig att du inte kommer dö. lova!" och hon lovade. Hon började ta cellgifter och vet ni vad det fina i denna historia är, att hon var lika fin, glad och underbar som vanligt om inte ännu bättre. Enda skillnaden var att hon tappade håret men annars var hon exakt samma mamma vilket var en sådan otrolig lättnad. Efter ca 6 månader utav operationer och cellgifter så såg det fint ut igen och håret började växa ut igen.



Jag är evigt tacksam för att det gick så bra som det gjorde och tror nästan att det gjort min lilla familj ännu starkare. Dock finns rädslan och gnager ibland när man tänker på skräckhistorier om återfall eller liknande. Jag vet inte om denna text var så intressant för er att läsa, men detta är iallafall en kort sammanfattning av mitt och min familjs jobbigaste år vi någonsin genomgått tillsammans. Visa era nära och kära att ni älskar och uppskattar dom. Man kan aldrig berätta hur mycket man äskar någon för många gånger. Jag älskar dig min starka mamma.


♥♥♥

Evelina

<3<3<3

Anomnym

Jag är så tacksam över att du skrev detta! Min mamma har också bröstcanser så känner igen mig väldigt mycket i texten. ❤️

Svar: Och din kommentar betyder sååå mycket för mig. Styrkekramar till fina dig och din mamma, kram <3
Nicolina

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like